Reno's försvar för allegorisk tolkning

Nej, jag är inte något stort fan av allegorisk tolkning, men jag läste nyligen ett kapitel där jag för första gången fick ett vettigt försvar för det bibelbruket, så jag tänkte försöka beskriva den lite kort.

Vad är allegorisk tolkning?

Allegorisk tolkning av Bibeln är ett bruk som var väldigt populärt under medeltiden i kyrkan. Den utgår ifrån att Bibelns texter är avsedda att förmedla mer än endast den bokstavliga/historiska betydelsen av texten. Typexemplet är Höga Visan. Om man läser som det står är den helt klart en dikt om kärleken mellan man och kvinna. Men tolkar man den allegorisk är den en beskrivning av relationen mellan Kristus och hans kyrka. Det kan tyckas vara en ganska förståelig och from användning av en sån text. Men den allegoriska tolkningen gick ännu längre. Den läste in andliga betydelser i de allra minsta detaljer i Bibelns texter, på ett sätt som vi idag ofta kan skratta åt. T ex hade varje detalj i tabernaklet en allegorisk innebörd kopplat till den kristna läran.

Svenska kyrkan riskerar att bidra till segregeringen

I den våg av främlingsfientlighet som drar fram över Sverige i samband med SD:s växande popularitet, har Svenska kyrkan med biskoparna i spetsen tagit upp kampen emot marginaliseringen av invandrare och för integration. Detta förvånar ingen eftersom kyrkor gärna arbetar för medmänsklighet. Och det finns en ärlig önskan hos många präster till att ta emot flyktingar i de samhällen man verkar i.

Svenska kyrkan tror jag dock har ett problem som kommer att bli mer och mer tydlig. Man är nämligen själv, till viss del, en bidragande orsak till segregeringen. Anledningen är den liberalteologiska hållning som dominerar i samfundet. Ärkebiskopen kan i ena sekunden hålla ett anförande om integration, men när hon i nästa anförande ger uttryck för en väldigt liberal kristendomsform fjärmar hon många kristna invandrare från sig.

Man kan alltid göra mer ... eller?

Som den hängivne kristne man vill vara tycks det vara omöjligt att behaga Gud med sitt liv när man tänker på att "man alltid kan göra mer". Det är precis som talserien: Den har en början, 0, men sedan finns det inget övre tak, inget högsta tal. Man kan alltid lägga till +1.
När 1 Petr 1:15-16 säger "Lev ett alltigenom heligt liv, liksom han som har kallat er är helig. Det står ju skrivet: Ni skall vara heliga, ty jag är helig." undrar man hur det ska gå till, eftersom Gud ju är oändligt helig.

Att följa Jesus utan biskopen

I debatten efter Ulf Ekmans avhopp till katolska kyrkan har en del kritik mot frikyrkans kyrkosyn kommit, både från katolskt håll och från katolikvänligt håll: Hur kan man ha en kristendom utan att ha ett officiellt huvud (dvs den historiska kyrkan) som avgör vad som är och inte är kristet, renlärigt osv? Det verkar så kaotiskt om vem som helst kan starta upp en egen variant och kalla den kristendom. Och sedan Sv Kyrkan och andra liberaler dessutom har legitimerat den fria omtolkningen av bibelordet efter eget tycke, återstår inte ens sola scriptura som protestanternas eget rättesnöre.

Det som frikyrkan, med baptister och pingstvänner i spetsen, föreslår är att Kyrkan som Jesus startade inte är identisk med den kyrkliga organisation som växte fram och så småningom blev den katolska kyrka som Luther och andra sedermera kritiserade. Istället är definitionen av Kyrkan de människor som har fötts på nytt av Gud och som därmed har blivit Kristi kropp på jorden (vilken då inte är identisk med den katolska kyrkan). Det som sammanför dessa individer är då inte tillhörigheten till en synlig organisation, utan att de alla har del av Guds heliga ande. Man kan likna det vid att kvinna är man inte för att man tillhör kvinnoföreningen, utan för att man har del av de kvinnliga generna, oavsett vilken förening man tillhör.

Johannes Döparen-argumentet för en baptistisk dopsyn

Jag hade årets doplektion idag, och ett argument som stod ut (för mig i alle fall, kanske inte för eleverna) var det faktum att Jesus just instiftade ett vattendop som initiationsrit.
I dopdebatten står ju följande två idéer emot varandra:

• Spädbarnsdop (där barnet inte får välja själv att bli kristen) är ett riktigt dop därför att dopet är ett sakrament, dvs dopet är ett instrument varigenom Gud frälser en människa, på Guds eget initiativ. Denna syn finns t ex hos katoliker och lutheraner.
• Spädbarnsdopet är inte ett riktigt dop, eftersom dopet inte är Guds instrument, utan människans medel för att uttrycka och symbolisera hennes vilja till omvändelse och rening. Istället är dopet till för den som uppnått tillräcklig ålder för att kunna omvända sig till Gud. Denna syn finns hos t ex baptister, pingstvänner och anabaptister. 

En förklaring av katolska kyrkans kompromisslösa inställning till sig själv

Många har blivit upprörda och förvirrade över Ulf och Birgitta Ekmans beslut att konvertera till katolska kyrkan. Å ena sidan är det märkligt (tycker vi frikyrkliga) med en kyrka som ber till helgon och tror på skärselden. Men det upplevs också störande att katolikerna tycks vara så "självgoda" att de inte ens vill fira nattvard med oss. Jag tror att lite historiekunskaper kan kasta lite ljus över saken.

Innan Reformationen, för 500+ år sen, fanns inga samfund. Det fanns bara Kyrkan, Kristi kropp på jorden (jag vet att frågan om de ortodoxa kyrkorna ställer till det här, men låtsas inte om dem tills vidare). Tanken på att det skulle kunna finnas flera kyrkor eller samfund pga att man tyckte olika i frågor, var lika absurd som att  det skulle kunna finnas flera kungar över ett land eller att det skulle finnas personer med två huvuden istället för en. Det finns bara en Jesus Kristus, och han kan bara ha en kropp.

Tolerans och yttrandefrihet för din egen skull

Den senaste månaden har man lyft frågan om tolerans i Sverige, och om hur lågt i tak det är när det gäller åsikter som inte rimmar med majoritetens. Det började med en lysande artikel i Expressen innan jul, och sedan kom Joel Halldorfs debattartikel i Sändaren.

Även i svensk kyrka och frikyrka kan det vara väldigt lågt i tak. Jag kan uppleva att avvikande åsikter är något man just tolererar, man står ut med dem, men drar sig inte för att hysa ett illa dolt förakt för åsikterna (och därmed också för personen?).

Följden blir att man tystar debatten lika mycket som när man öppet kritiserar personen ifråga.

Det som saknas i både den svenska debatten, och i frikyrkan, är en förståelse av poängen med yttrandefriheten. Jag kan inte riktigt hålla med om att yttrandefrihetens grund är att det skulle vara en mänsklig rättighet. Mänskliga rättigheter tycks mig vara ett diffust begrepp vars eventuella självklarhet tycks bero mycket på vilken kultur man kommer ifrån, och vilken världsbild man har.

En bättre poäng med yttrandefriheten är att den ökar chanserna för att du och jag ska komma närmare sanning. När alla får komma till tals, och vi anstränger oss för att förstå den andres åsikt, får vi fler förklaringar att välja ifrån, och större chans att hitta en bättre kandidat.

Vi borde således inte endast tolerera motståndarens osmakliga idéer, utan dessutom uppskatta att få höra dem. Vem vet, den kanske har rätt.

En filosofisk analys av "gudstjänst"-diskussionen

Tidningen Dagen har nyligen påbörjat en artikelserie om "gudstjänsten". I den första möts Joel Halldorf, som försvarar gudstjänsten som de kristnas plats av tillbedjan, och Erik Andersson som mer vill anpassa gudstjänsten efter sökare och låta den ha en evangeliserande funktion.

Jag kan själv uppleva att frågan om "gudstjänst" kan vara lite förvirrande, man pratar lätt förbi varandra. Och jag tror att det kan ha sin grund i vilken ontologisk status man låter begreppet "gudstjänst" ha.

Högkyrkliga (som tycker att gudstjänsten är enormt viktig och gärna fyller den med riter och skrivna böner) tenderar att se gudstjänsten som ett närmast gudomligt fenomen, en av Gud instiftad plats för mötet mellan Gud och människa (en sakramental betydelse). Även om himmel och jord skulle förgå, skulle ändå gudstjänsten finnas kvar. Vi kan kalla detta för en hög ontologisk status: Gudstjänsten har en egen existens, på något plan.