Den senaste månaden har man lyft frågan om tolerans i Sverige, och om hur lågt i tak det är när det gäller åsikter som inte rimmar med majoritetens. Det började med en lysande artikel i Expressen innan jul, och sedan kom Joel Halldorfs debattartikel i Sändaren.
Även i svensk kyrka och frikyrka kan det vara väldigt lågt i tak. Jag kan uppleva att avvikande åsikter är något man just tolererar, man står ut med dem, men drar sig inte för att hysa ett illa dolt förakt för åsikterna (och därmed också för personen?).
Följden blir att man tystar debatten lika mycket som när man öppet kritiserar personen ifråga.
Det som saknas i både den svenska debatten, och i frikyrkan, är en förståelse av poängen med yttrandefriheten. Jag kan inte riktigt hålla med om att yttrandefrihetens grund är att det skulle vara en mänsklig rättighet. Mänskliga rättigheter tycks mig vara ett diffust begrepp vars eventuella självklarhet tycks bero mycket på vilken kultur man kommer ifrån, och vilken världsbild man har.
En bättre poäng med yttrandefriheten är att den ökar chanserna för att du och jag ska komma närmare sanning. När alla får komma till tals, och vi anstränger oss för att förstå den andres åsikt, får vi fler förklaringar att välja ifrån, och större chans att hitta en bättre kandidat.
Vi borde således inte endast tolerera motståndarens osmakliga idéer, utan dessutom uppskatta att få höra dem. Vem vet, den kanske har rätt.
