På jakt efter en hållbar bibelsyn (del 2/3)

I del 1 tog jag upp hur jag är på jakt efter en hållbar bibelsyn efter att i 20 års åldern ha övergett den fundamentalistiska, och i 40 års åldern inte är riktigt nöjd med den kontextuella. Innan jag ger mig på att skissa på några möjliga alternativ, vill jag ta några rader och resonera kring hur vi egentligen ska se på inspiration.

Inspiration, ofelbarhet och urkyrkans bibelsyn

I USA har har en debatt härjat de senaste åren kring ämnet Bibelns ofelbarhet. När man tar till sig den kontextuella bibelsynen tar det inte lång tid innan den frågan dyker upp: Kan Bibeln ibland uttala osanningar? I första hand handlar inte detta om frågor om frälsning, Gud eller Jesus, men kan det hända att författarna kunde skriva felaktigheter om geografi, historia eller personer när de nämnde sådant i förbifarten? Många skulle säga att om vi accepterar det, gör vi Gud till en lögnare eftersom hans ord då innehåller osanningar. För att bibehålla tron på Bibelns ofelbarhet skrivs det en hel del böcker som då ska förklara, eller harmoniera, de skenbara motsägelser som finns mellan en vers och en annan, eller mellan en vers och aktuella arkeologiska eller historiska fynd.
Andra skulle säga att Gud i Bibeln kommunicerar genom människor, genom deras förnuftsförmågor, med hjälp av deras världsbilder och språkuppfattning; och att det då hänger med en del "slaggprodukter". I grunden handlar allt detta om hur vi ser på Bibelns inspiration. Dikterade Gud varje mening till författarna, med hörbar röst? Eller gav han dem tankar som de sedan uttryckte bäst de kunde utifrån sitt eget förstånd?

Nyckeln till denna fråga tror jag ligger i processen som ledde fram till att människors ord efter ett tag kom att betraktas som Guds ord. Karaktäristiskt för både GT och NT är nämligen att dessa skriftsamlingar (mestadels) är människoord. Vad jag menar är att texterna inte själva uttrycker sig som att Gud skrev dem, utan att människor skrev dem. 1 Korintierbrevet börjar inte med "Detta är Guds ord till församlingen i Korint, förmedlade genom Paulus som hörde dem när han bad på ett hustak i Efesos". Undantagen är naturligtvis Uppenbarelseboken (Se Upp 1:1) och vissa GT-profeter. Hur kom dessa människors ord att så småningom betraktas som Guds ord?

Gamla testamentet var först med att genomgå denna process hos judarna (och sedan verkar kyrkan helt enkelt ha gjort samma sak med Nya testamentets skrifter). Såvitt jag förstår kom GT:s texter att först uppfattas som "fädernas berättelser/skrifter", ungefär som Nordamerikas indianer kunde föra fädernas berättelser från generation till generation genom att de berättades vid lägerelden. Dessa var viktiga för kulturerna på den tiden eftersom man sökte kunskap genom att se bakåt i tiden: Idéer som visats sig hålla i hundratals år kan inte vara felaktiga (en princip som dagens samhälle tyvärr har tappat bort). Genom åren kom då fädernas visdom att betraktas som Guds ord, Guds visdom, till människan. Är man Guds eget folk och man tror att han formar dess kultur och världsbild, är detta en logisk slutsats att dra - Gud gav insikt genom fädernas förståelse av livet. Att vissa insikter, som t ex Lagen, kom direkt från Gud bidrog naturligtvis, men för att förklara varför alla andra textavsnitt också fick gudomlig status, tror jag att man måste ta till ovanstående förklaring.

Processen med Nya testamentet var liknande. Man samlade på brev och texter som skrivits av apostlar, därför att de upplysts av Gud, de förstod detta med frälsningen mycket bättre. Däri låg deras auktoritet. 

Konsekvensen av denna syn på processen vari mänskliga texter fick gudomlig status, är att Bibeln är Guds ord på ett indirekt sätt. Detta är inte nödvändigtvis ett sämre sätt, men vi bör därför läsa texterna (förutom profettexter) som texter skrivna av människor vars förståelse upplysts av Gud.

Tänk så här: Bör vi ha en "högre" syn på Filipperbrevet än vad filipperna själva hade när de läste brevet från deras älskade Paulus, och som grannförsamlingarna hade på de kopior som filipperna skrev och skickade runt? De såg Paulus som en, av Anden upplyst, lärare som fått insikt i Guds frälsning osv, och därför var hans undervisning pålitlig. På så vis var Filipperbrevet Guds ord, Guds visdom, för dem. Men de såg inte texten som skriven direkt av Gud.

Vad innebär detta för frågan om Filipperbrevets ofelbarhet? Ja, vad skulle filipperna svara på det? De skulle ju inte reagera om någon pekade ut att Paulus hade misstagit sig om att HELA pretoriet förstått att det var för Kristi skull som han var fången (Phil 1:13); eller om Epafroditos faktiskt inte hade varit riktigt så sjuk som Paulus beskrev det i 2:27. Men däremot skulle det bli en skandal om Paulus missförstått Jesu ödmjukhet när han blev människa i 2:3-11. 

Detta synsätt tror jag gällde i alla fall ett par generationer, innan texten började få en högre, gudomlig status (men det är endast en gissning från mitt håll).

Mitt förslag är att vi inte att vi ska ha en högre syn på texterna än vad de första läsarna hade. Och därmed är vi inte bundna till en strikt ofelbarhetslära, men däremot till en tillförlitlighetslära när det gäller Skriftens mänskliga författare.