Är budorden bra för att de är bra för oss?

Etik är ett svårt ämne. Det finns ett antal teoretiska system som alla tävlar om att få vara måttet var vad som är ont och gott (konsekvensetik, deontologisk etik osv). Och mitt i allt detta står den kristne och ska försöka följa Guds vilja såsom den är uppenbarad i Bibeln.

Sedan jag flyttat till Småland har jag märkt att det finns en idé bland kristna här nere som går ut på att om samhället bara följde de 10 budorden (Du ska inga andra gudar hava ... osv) så skulle allt bli bra. Och denna välstånd skulle komma av att budorden har en inbyggd koppling till den mänskliga naturen som gör att den blir som en bruksanvisning för hur vi ska leva tillsammans för att harmoni ska inträda. Den här idén är naturligtvis inte endast småländsk. Vissa amerikanska kristna har ju länge försökt få in de tio budorden som en grund för amerikansk lagstiftning, och det finns säkert lika många i Stockholm, som vi nyss flyttat ifrån, som tänker så här. Jag tror också det finns en koppling mellan den här idén, och de frikyrkokristna som vill att Sverige på nytt ska bli ett kristet land, och som gärna viftar med flaggor ;-)

Hursomhelst. nu till det som jag ville skriva om.

Har de tio budorden denna inneboende egenskap? Stiftades just dessa tio budord för att vi mår bra av att följa dem? Onekligen utlovar moseböckerna ett fantastiskt liv om Israel valde att följa dem. Det skulle kunna komma av att de är skapelsens bruksanvisning. Men kopplingen till ett välsignat liv skulle lika gärna kunna bestå i att Gud aktivt välsignar dem som följer hans bud. Dessa två tankesätt låter snarlika, men är faktiskt helt väsensskilda. Låt oss ta sabbatsbudet som ett exempel.

• Enligt det första tänkesättet skulle det på något vis vara inbyggt i människan att hon mår bäst om hon har ett 6:1-förhållande mellan arbete och vila (och då skulle våra två lediga dagar i veckan vara förslappande för människan!). 

• Enligt det andra tänkesättet var inte Guds plan alls att ge människan receptet på den perfekta balansen mellan arbete och vila, utan att föreskriva för Israel regler vari deras lojalitet till Gud skulle mätas - är de beredda att en dag i veckan stanna upp och prioritera Gud? Gjorde de det skulle deras liv och nation belönas genom att välsignas av Gud med välstånd och framgång, inte genom att sabbatsvilan är bra för människan, utan istället genom att Gud med sin kärlek skulle ställa allt till rätta för sitt folk. 

Jag har, som ni förstår, problem med det första tankesättet. Det verkar märkligt att just dessa tio budord skulle vara självaste grunden för den mänskliga existensen. Borde det inte finnas fler grundregler än dessa? Och om man ser på dem

Du skall inte ha andra gudar vid sidan av mig.
Du skall inte missbruka Herrens, din Guds, namn, ty Herren kommer inte att lämna den ostraffad som missbrukar hans namn.
Tänk på att hålla sabbatsdagen helig.
Visa aktning för din far och din mor, så att du får leva länge i det land som Herren, din Gud, ger dig.
Du skall inte dräpa.
Du skall inte begå äktenskapsbrott.
Du skall inte stjäla.
Du skall inte vittna falskt mot din nästa.
Du skall inte ha begär till din nästas hus.
Du skall inte ha begär till din nästas hustru, inte heller hans tjänare eller hans tjänarinna, inte heller hans oxe eller hans åsna, eller något annat som tillhör honom.

tycks de väldigt kopplade till en medelhavskultur för 3500 år sen.

Hur är det med övriga bud och regler i GT och inte minst NT? Är de lyckobringande? Ska kristna vända andra kinden till, för att det så småningom kommer att omvända ens fiende till ens vän? Ska kristna undvika skilsmässa, och framför allt omgifte, för att vi blir lyckligare då?

Det finns en problematik till här: Anta att Guds bud verkligen var bruksanvisningen för människans liv. Det skulle troligtvis kräva att hela samhället följde denna bruksanvisning för att dess lyckobringande effekt skulle slå igenom. Men om man som ensam kristen anställd på en stormarknad vägrar att jobba söndagar, skulle effekten i praktiken kunna bli det motsatta: utanförskapet och friktionen gentemot arbetsledningen skulle bryta ner en och därmed även sabbatsvilans hälsobringande effekter. Ett annat exempel är den sexuella avhållsamhet som Bibeln förespråkar innan man gifter sig: I ett samhälle där alla följde det, skulle effekten säkert vara lyckogivande. Men i ett sexfixerat samhälle som vårt kan effekten delvis bli den motsatta.

Avslutning

Så om Guds bud inte är bruksanvisningar för att lyckligt liv i denna värld, varför ska vi leva efter t ex Bergspredikan? Jag tror inte det blir mer fred i världen för att kristna vägrar bära vapen (det skulle kunna bli motsatt effekt).
Jag tror snarare att den livsstil som  vi ska leva enligt NT är till för att peka fram emot den kommande världen, Guds rike. Vi vänder andra kinden till, inte för att det leder till en bättre värld nu, utan för att det visar på en värld efter Jesu återkomst där allas livsstil ska präglas av detta. Och människor som har en inneboende längtan efter kärlek, dras till detta - och därmed också till Guds riket.

Guds bud gör oss alltså endast till levande reklampelare för Guds framtida rike.

Välkomna!

Bergspredikan, staten och den kristne

Stefan Gustavsson skrev en krönika i Världen Idag där han menar att kristna tenderar att okritiskt tillämpa Bergspredikans "vänd andra kinden till" på staten, med följden att man anser att Sverige och andra länder inte bör bekämpa ISIS militärt. Sådant tenderar att väcka kritik hos kristna som med en anabaptistisk läggning. Men Gustavsson gör faktiskt en viktig observation då han pekar mot Rom 12 och Rom 13: Två kapitel i samma brev tycks stå i kontrast till varandra. I Rom 12:9-21 ekar Jesu ord från Bergspredikan: "Välsigna dem som förföljer er ... löna inte ont med ont ... besegra det onda med det goda." Men i Rom 13:1-7 säger Paulus att (den romerska) staten är förordnad av Gud (v 1) och att den har rätt och ska bruka våld för att garantera ordning i samhället (v 4). Hur hänger detta ihop?

Jag tror inte det är svårare än idén att Gud har eviga mål och tillfälliga mål. Det är ju självklart att ytterst sett vill Gud forma ett fredens samhälle. I det framtida gudsriket kommer invånarna att leva i kärlek till honom och varandra. Det är hans eviga mål. Men här, i den fallna världen, där människan är för svag för att behärska sina impulser (en svaghet som Bibeln ofta kallar "köttet") behövs det en ordningsmakt som ska hålla ordning så att kaos inte utbryter. Och den ordningsmakten måste bruka våld för att hålla människorna i schack. Att det då finns en stat som med våldet som yttersta maktmedel håller ordning, är Guds tillfälliga mål. Dvs han väljer det minst dåliga av två onda ting. Och eftersom världen mest består av människor som inte fötts på nytt av Guds ande, kommer det att vara en ordningsmakt som ibland missbrukar sin makt - men likafullt vill Gud ha ett sådant system, för alternativet vore värre (vilket kaoset i Irak efter Sadaams fall är ett bra exempel på).

Men bergspredikan och att vända andra kinden till då? Man kanske kan göra det enkelt och säga att Jesu fredsbudskap endast gäller mellanmänskliga relationer (för det vill ju den sekulära, svärdsviftande staten också ha - omtänksamma medborgare) och inte på samhällsnivå (polis och militär måste få bruka våld). Men vill man vara lite mer djärv kan man se bergspredikan som ett budskap till de kristna att manifestera ett annat sorts samhälle - gudsriket. Om Gud nu har som evigt mål att skapa ett samhälle där helt andra beteendemönster råder, ett samhälle som bygger på förtroende och kärlek, då ska de kristna börja leva på det sättet redan nu eftersom de är i första hand medborgare i gudsriket och endast i andra hand (eller inte alls?) i Svea rike. Därmed skulle "vänd andra kinden till" endast vara riktat till den kristne, inte till okristna och det samhälle man byggt upp. Konsekvensen blir att Gud vill att svenska staten ska bruka våld när det är nödvändigt, men att kristna inte får delta. M a o kristna skulle inte få bli militärer eller poliser.

Dessa principer kan vara frustrerande för kristna. Vilken åsikt ska vi ha om IS-problemet. På Twitter är det många kristna som diskuterar vad man ska göra åt krisen i Mellanöstern som tvingat så många människor på flykt. Får man förespråka en militär lösning? Om man håller sig till tyckande kan man väl förorda ett militärt angrepp, om man tror att det funkar. Men ovanstående "tvåregementslära" ställer till det om en kristen vill engagera sig i problemet, antingen genom politik eller genom att gå med i en framtida FN-styrka. För om ovanstående princip stämmer är vi kallade till att leva ut ett fredsrike, även om Gud vill att IS-problemet ska lösas militärt. Faktum är att vårt medborgarskap i Guds rike komplicerar allt deltagande i det världsliga samhället.

Så det tycks bara finnas en lösning: Lets go amish ;-)

På jakt efter en hållbar bibelsyn (del 2/3)

I del 1 tog jag upp hur jag är på jakt efter en hållbar bibelsyn efter att i 20 års åldern ha övergett den fundamentalistiska, och i 40 års åldern inte är riktigt nöjd med den kontextuella. Innan jag ger mig på att skissa på några möjliga alternativ, vill jag ta några rader och resonera kring hur vi egentligen ska se på inspiration.

Inspiration, ofelbarhet och urkyrkans bibelsyn

I USA har har en debatt härjat de senaste åren kring ämnet Bibelns ofelbarhet. När man tar till sig den kontextuella bibelsynen tar det inte lång tid innan den frågan dyker upp: Kan Bibeln ibland uttala osanningar? I första hand handlar inte detta om frågor om frälsning, Gud eller Jesus, men kan det hända att författarna kunde skriva felaktigheter om geografi, historia eller personer när de nämnde sådant i förbifarten? Många skulle säga att om vi accepterar det, gör vi Gud till en lögnare eftersom hans ord då innehåller osanningar. För att bibehålla tron på Bibelns ofelbarhet skrivs det en hel del böcker som då ska förklara, eller harmoniera, de skenbara motsägelser som finns mellan en vers och en annan, eller mellan en vers och aktuella arkeologiska eller historiska fynd.
Andra skulle säga att Gud i Bibeln kommunicerar genom människor, genom deras förnuftsförmågor, med hjälp av deras världsbilder och språkuppfattning; och att det då hänger med en del "slaggprodukter". I grunden handlar allt detta om hur vi ser på Bibelns inspiration. Dikterade Gud varje mening till författarna, med hörbar röst? Eller gav han dem tankar som de sedan uttryckte bäst de kunde utifrån sitt eget förstånd?

Nyckeln till denna fråga tror jag ligger i processen som ledde fram till att människors ord efter ett tag kom att betraktas som Guds ord. Karaktäristiskt för både GT och NT är nämligen att dessa skriftsamlingar (mestadels) är människoord. Vad jag menar är att texterna inte själva uttrycker sig som att Gud skrev dem, utan att människor skrev dem. 1 Korintierbrevet börjar inte med "Detta är Guds ord till församlingen i Korint, förmedlade genom Paulus som hörde dem när han bad på ett hustak i Efesos". Undantagen är naturligtvis Uppenbarelseboken (Se Upp 1:1) och vissa GT-profeter. Hur kom dessa människors ord att så småningom betraktas som Guds ord?

Gamla testamentet var först med att genomgå denna process hos judarna (och sedan verkar kyrkan helt enkelt ha gjort samma sak med Nya testamentets skrifter). Såvitt jag förstår kom GT:s texter att först uppfattas som "fädernas berättelser/skrifter", ungefär som Nordamerikas indianer kunde föra fädernas berättelser från generation till generation genom att de berättades vid lägerelden. Dessa var viktiga för kulturerna på den tiden eftersom man sökte kunskap genom att se bakåt i tiden: Idéer som visats sig hålla i hundratals år kan inte vara felaktiga (en princip som dagens samhälle tyvärr har tappat bort). Genom åren kom då fädernas visdom att betraktas som Guds ord, Guds visdom, till människan. Är man Guds eget folk och man tror att han formar dess kultur och världsbild, är detta en logisk slutsats att dra - Gud gav insikt genom fädernas förståelse av livet. Att vissa insikter, som t ex Lagen, kom direkt från Gud bidrog naturligtvis, men för att förklara varför alla andra textavsnitt också fick gudomlig status, tror jag att man måste ta till ovanstående förklaring.

Processen med Nya testamentet var liknande. Man samlade på brev och texter som skrivits av apostlar, därför att de upplysts av Gud, de förstod detta med frälsningen mycket bättre. Däri låg deras auktoritet. 

Konsekvensen av denna syn på processen vari mänskliga texter fick gudomlig status, är att Bibeln är Guds ord på ett indirekt sätt. Detta är inte nödvändigtvis ett sämre sätt, men vi bör därför läsa texterna (förutom profettexter) som texter skrivna av människor vars förståelse upplysts av Gud.

Tänk så här: Bör vi ha en "högre" syn på Filipperbrevet än vad filipperna själva hade när de läste brevet från deras älskade Paulus, och som grannförsamlingarna hade på de kopior som filipperna skrev och skickade runt? De såg Paulus som en, av Anden upplyst, lärare som fått insikt i Guds frälsning osv, och därför var hans undervisning pålitlig. På så vis var Filipperbrevet Guds ord, Guds visdom, för dem. Men de såg inte texten som skriven direkt av Gud.

Vad innebär detta för frågan om Filipperbrevets ofelbarhet? Ja, vad skulle filipperna svara på det? De skulle ju inte reagera om någon pekade ut att Paulus hade misstagit sig om att HELA pretoriet förstått att det var för Kristi skull som han var fången (Phil 1:13); eller om Epafroditos faktiskt inte hade varit riktigt så sjuk som Paulus beskrev det i 2:27. Men däremot skulle det bli en skandal om Paulus missförstått Jesu ödmjukhet när han blev människa i 2:3-11. 

Detta synsätt tror jag gällde i alla fall ett par generationer, innan texten började få en högre, gudomlig status (men det är endast en gissning från mitt håll).

Mitt förslag är att vi inte att vi ska ha en högre syn på texterna än vad de första läsarna hade. Och därmed är vi inte bundna till en strikt ofelbarhetslära, men däremot till en tillförlitlighetslära när det gäller Skriftens mänskliga författare. 

Finns det flera vägar till Gud enligt Bibeln? Ja och nej...

Det har blossat upp ännu en debatt i bl a tidningen Dagen om tron på Jesus verkligen är enda vägen till Gud. När jag tog i de här frågorna för några år sedan, då jag skulle undervisa om dem, blev jag något förvånad över vad som stod i Bibeln. Jag hade utgått ifrån att den hade en klart exklusiv syn - dvs att först judendomen och sen kristendomen var de enda vägarna till Gud. Men det var inte helt sant:

1. Den punkt där jag mest förvånades var synen på andra religioner i GT och i judendomen på Jesu tid. När Gud kallar Israels folk till att vara hans egendomsfolk, är det i en månggudadyrkande värld. Från början tycks Gud presentera sig som en av dessa många gudar, men att han går in för att vara just Israels egen gud och de får därmed inte vända sig till någon av de andra. Successivt i GT träder sedan tanken fram att de andra gudarna inte egentligen existerar - vilket klarast kommer till uttryck i Jesaja. MEN det finns då texter som antyder att hednafolken fått sina religioner (eller i alle fall tillbedjan av sol, måne osv) som ett slags substitut för att direkt känna Gud själv. Se följande:

• 5 Mos 4:19: ”När du lyfter blicken mot himlen och ser solen, månen och stjärnorna, hela den himmelska hären, får du inte låta dig förledas att tillbe dem och tjäna dem. Dem har Herren, din Gud, tilldelat [ḥâlaq] alla folk under himlen. ”
  
• 5 Mos 29:25-26: ”Och svaret blir: ”Därför att de övergav förbundet med Herren, sina fäders Gud, det som han slöt med dem när han förde dem ut ur Egypten. De började tjäna andra gudar och tillbad dem, gudar de inte kände och som Herren inte hade tilldelat [ḥâlaq] dem.”
  
• 5 Mos 32:8-9 ”När den Högste gav land åt folken och skilde dem från varandra, när han fördelade deras områden efter gudasönernas antal, då blev Jakob Herrens andel [ḥâlaq], Israel hans arv och egendom.”

Här får man ju intrycket att Gud som kosmos' herre satte olika änglafurstar (ibland symboliserade av himlakropparna) över olika folk, men att Israel satte han sig själv över. Vissa exegeter menar också att Mal 1:11 talar om att Gud såg avgudadyrkan runt om i världen som indirekt dyrkan av honom själv:

• Mal 1:11: "Från öster till väster är mitt namn stort bland folken, och överallt frambär man rökelseoffer åt mitt namn, rena offer, ty mitt namn är stort bland folken, säger Herren Sebaot."

Om detta är en riktig tolkning av dessa verser, tycks detta upplägg med avgudar som någon slags symboler för Gud inte vara ett idealt tillstånd, utan en temporär lösning i en värld som hamnar i ett kognitivt mörker efter syndafallet. Dvs, det är inte konstigt att avgudadyrkan dessutom fördöms för att man plockar in människooffer och annat groteskt - för det är ingen perfekt lösning. Men det viktiga i den här punkten är att judendomen, när vi är framme vid Jesu tid, hade en halvpositiv inställning till de andra religionerna. Judendomen då var ju ingen missionerande religion - man hade inget intresse av att greker och romare skulle börja tillbe deras Gud, även om de inte förbjöd dem att komma till synagogan. Det skulle i så fall förklaras av denna halvpositiva inställning. Dessutom tycks vissa judar också ha trott att hedningarna hade en möjlighet att komma in i Guds rike på domedagen om de bara höll vissa regler som kopplades ihop med Noas förbund med Gud (se artikeln om noahidism). Gudfruktiga Noa var ju alla folks förfader, precis som Abraham var judarnas.

Om allt detta stämmer, fanns det i så fall flera vägar till Gud fram tills dess. Men...

2. ...någonting händer i samband med att Jesus kommer till världen. När Paulus tilltalar grekerna i Aten berömmer han dem först för deras religiösa hängivenhet till sina gudar, men säger sedan att den tiden nu är slut. 

• Apg 17:29-31: "När vi nu har vårt ursprung i Gud, då får vi inte föreställa oss det gudomliga som något av guld eller silver eller sten, som något en människa har format efter sina idéer och med sin konstfärdighet. En lång tid har Gud haft överseende med okunnigheten, men nu ålägger han människorna, alla och överallt, att omvända sig. Ty han har fastställt en dag då han skall döma världen med rättfärdighet genom en man som han i förväg har bestämt därtill. Det har han bekräftat för alla människor genom att låta honom uppstå från de döda."

Den här texten bekräftar det som nämnts ovan om att judendomen faktiskt haft en halvpositiv syn på andra vägar till Gud. Men nu tycks den eftergiften dras tillbaka: nu ålägger han människorna, alla och överallt, att omvända sig [från att tillbe avgudarna] (v 30).

Världen har alltså hamnat i ett nytt läge i samband med Jesus, där Gud nu ska inordna allt under just Jesus. Därför stängs de andra vägarna. Detta ser man också i resten av Nya testamentet där det talas om att omvända sig från avgudarna till "till Gud för att tjäna den levande och sanne Guden" (1 Thess 1:9).

Slutsats: Bibelns tro har inte alltid varit intolerant mot andra religioner, men den progressiva rörelse som man kan hitta genom dess historia är i sig en rörelse mot lägre tolerans mot andra religioner som vägar till Gud. Kontrasten mellan Apg 17 och den tidigare halvöppna judiska inställningen är den starkaste indikationen på detta.

På jakt efter en hållbar bibelsyn (del 1/3)

Ämnet bibelsyn har till och från varit på tapeten de senaste åren. Diskussionen har lätt hamnat nere på detaljnivå, men i bakgrunden finns hela tiden frågan: På vilket sätt är Bibeln Guds ord och hur ska vi läsa den för att få reda på den sanning som Gud försöker förmedla genom den?

Jag hade en ganska klar uppfattning om detta fram till för några år sedan då jag tog ett år och läste lite extra teologi. Då fick jag tillfälle att tänka igenom min bibelsyn, och insåg att den var ganska ohållbar (men kanske inte på det vis ni tror :-) ). I det här blogginlägget tänkte jag redovisa de olika turerna, och vilka alternativ för bibelsyn jag ser idag. Det blir därmed lite av en översikt över olika synsätt för den intresserade. Och vem vet, jag kanske äntligen hittar fram till något hållbart här i skrivande stund!

Kärlek, anakronismer och jakten efter en grundbult

Ibland får man höra uttryck som "jag väljer i alla fall kärleken" eller "Gud är kärlek och allt annat ska förstås i ljuset av det" och liknande. Det kan vara i samtal om hur man ska förstå Bibelns ibland ganska krävande budskap (som den om omgifte eller församlingstukt) eller om huruvida man ska tro på ett evigt straff eller inte. Det är som att i all den förvirring som uppstår när man ska försöka förstå Bibeln (som är skriven i en annan tid och i en främmande kultur), så är "Gud är kärlek" en slags universell, oföränderlig grundbult som betyder samma sak för människor i alla tider och alla kulturer.

När jag läste teologi på THS för några år sedan nämndes ett koncept som jag verkligen fastnade för: anakronism. Ordet betyder något i stil med att felaktigt läsa in dagens förståelse av ett ord i en text som är skriven i en annan tid. Ett exempel är när Jesus i Bibeln kallas "lärare". Då ska vi inte tänka att han bar läsglasögon i en snodd kring halsen och ofta stod bakom en kateder. Den tolkningen är en anakronism, dvs vi läser in en modern förståelse av ordet i en tid då ordet "lärare" betydde något ganska annorlunda. När man läser Bibeln ska man istället försöka komma förbi den tidsmässiga och kulturella avgrund som skiljer oss från Bibelns författare och försöka förstå vad de menade på den tiden, utifrån deras upplevelse av verkligheten. Då minimerar man risken för anakronismer.

Kvalitetsproblemet som bibelvetenskapen ofta blundar för

[Detta är ett inlägg som jag skrev i en annan blogg 2012, med en annan titel]

Ibland har bibelvetenskapen, eller bibelkritiken som den också kallas, haft ett påtagligt dåligt rykte bland kristna som haft en tillitsfull tro på Bibeln. Teologiska studier vid universitetet har varit någonting man varnat för. "Bibelvetenskapen dissikerar sönder Bibeln så att man förlorar sin tro", har man sagt. Ett exempel är en liten bok jag läste för många år sedan: "Vägen igenom" av (den i Småland ryktbare) Torgny Wirén. Där berättade han om sin egen upplevelse av studier i bibelvetenskap, och hur han förlorade sin tro.

Jag kan inte förneka att studier vid svenska universitet i praktiken kan vara skadliga för tron, men är bibelvetenskapen i sig "ond"? De som omfamnar den menar ju att det är ärligheten som driver dem. Man använder vetenskapliga metoder just för att ens förutfattade meningar ska ställas åt sidan, och man ska få ett objektivt perspektiv på Bibeln. Det tycks alltså (oftast) vara något positivt som driver dem. Därmed blir det någonting paradoxalt över det hela: både de som försvarar bibelkritiken, och de som varnar för den, tycks drivas av goda motiv.

Att veta utan att man vet att man vet...

[Här är en liten essä som jag skrev för några år sen på en annan blogg. Men jag håller med om den än. ] 

Kristna som börjar studera filosofi på högskolenivå hamnar ofta i djupa huvudbryderier. Innan visste man en massa saker, men efter några veckor tillsammans med Descartes (1596-1650), Hume (1711-1776) och grabbarna inser man att det i princip är omöjligt att bevisa någonting av det man förut trodde sig veta. Inte nog med att ens mamma skulle kunna vara en bedragare (familjealbumet kan ju vara fotomontage), hela ens värld skulle ju kunna vara en enda stor illusion i stil med filmen Matrix (med Keanu Reeves från 1999).

Denna osäkerhet kring allt sprider sig då genom alla ens övertygelser, och smittar till slut även frågan om Guds existens. Kan man veta att Gud faktiskt finns? Visst finns det s k gudsbevis, men de är ju inte alls så bombsäkra som man skulle önska. Och skulle de ändå vara det, finns alltid Matrix-skepticismen att falla ner i till slut. Och om jag inte kan vara säker på att Gud finns, hur kan jag övertyga andra om det?

Luther: Gud gömmer sig 1

Jag har just börjat läsa en bok om Martin Luthers teologi ("The Theology of Martin Luther" av Paul Althaus, Fortress Press 1966). Luther var ju startskottet för reformationen på 1500-talet som ledde fram till att (främst) nordeuropas kyrkor bröt med katolska kyrkan och påven och bildade den protestantiska kyrkan.

Idag läste jag en märklig idé som jag inte tänkte på mycket förut. Luther menade att Gud har gömt sig för människan (så länge som hon lever på den här sidan om domedagen och är en bräcklig, syndig människa). Människan kan leta efter honom genom filosofisk analys, introspektion eller upplevelser, men kan inte på det sättet få DIREKT kunskap om honom. Hon kan aldrig veta något om Gud på det sätt som hon vet något om andra saker (dvs genom någon sorts "observation"), för han står inte att finna.