Finns det flera vägar till Gud enligt Bibeln? Ja och nej...

Det har blossat upp ännu en debatt i bl a tidningen Dagen om tron på Jesus verkligen är enda vägen till Gud. När jag tog i de här frågorna för några år sedan, då jag skulle undervisa om dem, blev jag något förvånad över vad som stod i Bibeln. Jag hade utgått ifrån att den hade en klart exklusiv syn - dvs att först judendomen och sen kristendomen var de enda vägarna till Gud. Men det var inte helt sant:

1. Den punkt där jag mest förvånades var synen på andra religioner i GT och i judendomen på Jesu tid. När Gud kallar Israels folk till att vara hans egendomsfolk, är det i en månggudadyrkande värld. Från början tycks Gud presentera sig som en av dessa många gudar, men att han går in för att vara just Israels egen gud och de får därmed inte vända sig till någon av de andra. Successivt i GT träder sedan tanken fram att de andra gudarna inte egentligen existerar - vilket klarast kommer till uttryck i Jesaja. MEN det finns då texter som antyder att hednafolken fått sina religioner (eller i alle fall tillbedjan av sol, måne osv) som ett slags substitut för att direkt känna Gud själv. Se följande:

• 5 Mos 4:19: ”När du lyfter blicken mot himlen och ser solen, månen och stjärnorna, hela den himmelska hären, får du inte låta dig förledas att tillbe dem och tjäna dem. Dem har Herren, din Gud, tilldelat [ḥâlaq] alla folk under himlen. ”
  
• 5 Mos 29:25-26: ”Och svaret blir: ”Därför att de övergav förbundet med Herren, sina fäders Gud, det som han slöt med dem när han förde dem ut ur Egypten. De började tjäna andra gudar och tillbad dem, gudar de inte kände och som Herren inte hade tilldelat [ḥâlaq] dem.”
  
• 5 Mos 32:8-9 ”När den Högste gav land åt folken och skilde dem från varandra, när han fördelade deras områden efter gudasönernas antal, då blev Jakob Herrens andel [ḥâlaq], Israel hans arv och egendom.”

Här får man ju intrycket att Gud som kosmos' herre satte olika änglafurstar (ibland symboliserade av himlakropparna) över olika folk, men att Israel satte han sig själv över. Vissa exegeter menar också att Mal 1:11 talar om att Gud såg avgudadyrkan runt om i världen som indirekt dyrkan av honom själv:

• Mal 1:11: "Från öster till väster är mitt namn stort bland folken, och överallt frambär man rökelseoffer åt mitt namn, rena offer, ty mitt namn är stort bland folken, säger Herren Sebaot."

Om detta är en riktig tolkning av dessa verser, tycks detta upplägg med avgudar som någon slags symboler för Gud inte vara ett idealt tillstånd, utan en temporär lösning i en värld som hamnar i ett kognitivt mörker efter syndafallet. Dvs, det är inte konstigt att avgudadyrkan dessutom fördöms för att man plockar in människooffer och annat groteskt - för det är ingen perfekt lösning. Men det viktiga i den här punkten är att judendomen, när vi är framme vid Jesu tid, hade en halvpositiv inställning till de andra religionerna. Judendomen då var ju ingen missionerande religion - man hade inget intresse av att greker och romare skulle börja tillbe deras Gud, även om de inte förbjöd dem att komma till synagogan. Det skulle i så fall förklaras av denna halvpositiva inställning. Dessutom tycks vissa judar också ha trott att hedningarna hade en möjlighet att komma in i Guds rike på domedagen om de bara höll vissa regler som kopplades ihop med Noas förbund med Gud (se artikeln om noahidism). Gudfruktiga Noa var ju alla folks förfader, precis som Abraham var judarnas.

Om allt detta stämmer, fanns det i så fall flera vägar till Gud fram tills dess. Men...

2. ...någonting händer i samband med att Jesus kommer till världen. När Paulus tilltalar grekerna i Aten berömmer han dem först för deras religiösa hängivenhet till sina gudar, men säger sedan att den tiden nu är slut. 

• Apg 17:29-31: "När vi nu har vårt ursprung i Gud, då får vi inte föreställa oss det gudomliga som något av guld eller silver eller sten, som något en människa har format efter sina idéer och med sin konstfärdighet. En lång tid har Gud haft överseende med okunnigheten, men nu ålägger han människorna, alla och överallt, att omvända sig. Ty han har fastställt en dag då han skall döma världen med rättfärdighet genom en man som han i förväg har bestämt därtill. Det har han bekräftat för alla människor genom att låta honom uppstå från de döda."

Den här texten bekräftar det som nämnts ovan om att judendomen faktiskt haft en halvpositiv syn på andra vägar till Gud. Men nu tycks den eftergiften dras tillbaka: nu ålägger han människorna, alla och överallt, att omvända sig [från att tillbe avgudarna] (v 30).

Världen har alltså hamnat i ett nytt läge i samband med Jesus, där Gud nu ska inordna allt under just Jesus. Därför stängs de andra vägarna. Detta ser man också i resten av Nya testamentet där det talas om att omvända sig från avgudarna till "till Gud för att tjäna den levande och sanne Guden" (1 Thess 1:9).

Slutsats: Bibelns tro har inte alltid varit intolerant mot andra religioner, men den progressiva rörelse som man kan hitta genom dess historia är i sig en rörelse mot lägre tolerans mot andra religioner som vägar till Gud. Kontrasten mellan Apg 17 och den tidigare halvöppna judiska inställningen är den starkaste indikationen på detta.

På jakt efter en hållbar bibelsyn (del 1/3)

Ämnet bibelsyn har till och från varit på tapeten de senaste åren. Diskussionen har lätt hamnat nere på detaljnivå, men i bakgrunden finns hela tiden frågan: På vilket sätt är Bibeln Guds ord och hur ska vi läsa den för att få reda på den sanning som Gud försöker förmedla genom den?

Jag hade en ganska klar uppfattning om detta fram till för några år sedan då jag tog ett år och läste lite extra teologi. Då fick jag tillfälle att tänka igenom min bibelsyn, och insåg att den var ganska ohållbar (men kanske inte på det vis ni tror :-) ). I det här blogginlägget tänkte jag redovisa de olika turerna, och vilka alternativ för bibelsyn jag ser idag. Det blir därmed lite av en översikt över olika synsätt för den intresserade. Och vem vet, jag kanske äntligen hittar fram till något hållbart här i skrivande stund!