Stefan Gustavsson skrev en krönika i Världen Idag där han menar att kristna tenderar att okritiskt tillämpa Bergspredikans "vänd andra kinden till" på staten, med följden att man anser att Sverige och andra länder inte bör bekämpa ISIS militärt. Sådant tenderar att väcka kritik hos kristna som med en anabaptistisk läggning. Men Gustavsson gör faktiskt en viktig observation då han pekar mot Rom 12 och Rom 13: Två kapitel i samma brev tycks stå i kontrast till varandra. I Rom 12:9-21 ekar Jesu ord från Bergspredikan: "Välsigna dem som förföljer er ... löna inte ont med ont ... besegra det onda med det goda." Men i Rom 13:1-7 säger Paulus att (den romerska) staten är förordnad av Gud (v 1) och att den har rätt och ska bruka våld för att garantera ordning i samhället (v 4). Hur hänger detta ihop?
Jag tror inte det är svårare än idén att Gud har eviga mål och tillfälliga mål. Det är ju självklart att ytterst sett vill Gud forma ett fredens samhälle. I det framtida gudsriket kommer invånarna att leva i kärlek till honom och varandra. Det är hans eviga mål. Men här, i den fallna världen, där människan är för svag för att behärska sina impulser (en svaghet som Bibeln ofta kallar "köttet") behövs det en ordningsmakt som ska hålla ordning så att kaos inte utbryter. Och den ordningsmakten måste bruka våld för att hålla människorna i schack. Att det då finns en stat som med våldet som yttersta maktmedel håller ordning, är Guds tillfälliga mål. Dvs han väljer det minst dåliga av två onda ting. Och eftersom världen mest består av människor som inte fötts på nytt av Guds ande, kommer det att vara en ordningsmakt som ibland missbrukar sin makt - men likafullt vill Gud ha ett sådant system, för alternativet vore värre (vilket kaoset i Irak efter Sadaams fall är ett bra exempel på).
Men bergspredikan och att vända andra kinden till då? Man kanske kan göra det enkelt och säga att Jesu fredsbudskap endast gäller mellanmänskliga relationer (för det vill ju den sekulära, svärdsviftande staten också ha - omtänksamma medborgare) och inte på samhällsnivå (polis och militär måste få bruka våld). Men vill man vara lite mer djärv kan man se bergspredikan som ett budskap till de kristna att manifestera ett annat sorts samhälle - gudsriket. Om Gud nu har som evigt mål att skapa ett samhälle där helt andra beteendemönster råder, ett samhälle som bygger på förtroende och kärlek, då ska de kristna börja leva på det sättet redan nu eftersom de är i första hand medborgare i gudsriket och endast i andra hand (eller inte alls?) i Svea rike. Därmed skulle "vänd andra kinden till" endast vara riktat till den kristne, inte till okristna och det samhälle man byggt upp. Konsekvensen blir att Gud vill att svenska staten ska bruka våld när det är nödvändigt, men att kristna inte får delta. M a o kristna skulle inte få bli militärer eller poliser.
Dessa principer kan vara frustrerande för kristna. Vilken åsikt ska vi ha om IS-problemet. På Twitter är det många kristna som diskuterar vad man ska göra åt krisen i Mellanöstern som tvingat så många människor på flykt. Får man förespråka en militär lösning? Om man håller sig till tyckande kan man väl förorda ett militärt angrepp, om man tror att det funkar. Men ovanstående "tvåregementslära" ställer till det om en kristen vill engagera sig i problemet, antingen genom politik eller genom att gå med i en framtida FN-styrka. För om ovanstående princip stämmer är vi kallade till att leva ut ett fredsrike, även om Gud vill att IS-problemet ska lösas militärt. Faktum är att vårt medborgarskap i Guds rike komplicerar allt deltagande i det världsliga samhället.
Så det tycks bara finnas en lösning: Lets go amish ;-)
