Ibland får man höra uttryck som "jag väljer i alla fall kärleken" eller "Gud är kärlek och allt annat ska förstås i ljuset av det" och liknande. Det kan vara i samtal om hur man ska förstå Bibelns ibland ganska krävande budskap (som den om omgifte eller församlingstukt) eller om huruvida man ska tro på ett evigt straff eller inte. Det är som att i all den förvirring som uppstår när man ska försöka förstå Bibeln (som är skriven i en annan tid och i en främmande kultur), så är "Gud är kärlek" en slags universell, oföränderlig grundbult som betyder samma sak för människor i alla tider och alla kulturer.
När jag läste teologi på THS för några år sedan nämndes ett koncept som jag verkligen fastnade för: anakronism. Ordet betyder något i stil med att felaktigt läsa in dagens förståelse av ett ord i en text som är skriven i en annan tid. Ett exempel är när Jesus i Bibeln kallas "lärare". Då ska vi inte tänka att han bar läsglasögon i en snodd kring halsen och ofta stod bakom en kateder. Den tolkningen är en anakronism, dvs vi läser in en modern förståelse av ordet i en tid då ordet "lärare" betydde något ganska annorlunda. När man läser Bibeln ska man istället försöka komma förbi den tidsmässiga och kulturella avgrund som skiljer oss från Bibelns författare och försöka förstå vad de menade på den tiden, utifrån deras upplevelse av verkligheten. Då minimerar man risken för anakronismer.
