Att veta utan att man vet att man vet...

[Här är en liten essä som jag skrev för några år sen på en annan blogg. Men jag håller med om den än. ] 

Kristna som börjar studera filosofi på högskolenivå hamnar ofta i djupa huvudbryderier. Innan visste man en massa saker, men efter några veckor tillsammans med Descartes (1596-1650), Hume (1711-1776) och grabbarna inser man att det i princip är omöjligt att bevisa någonting av det man förut trodde sig veta. Inte nog med att ens mamma skulle kunna vara en bedragare (familjealbumet kan ju vara fotomontage), hela ens värld skulle ju kunna vara en enda stor illusion i stil med filmen Matrix (med Keanu Reeves från 1999).

Denna osäkerhet kring allt sprider sig då genom alla ens övertygelser, och smittar till slut även frågan om Guds existens. Kan man veta att Gud faktiskt finns? Visst finns det s k gudsbevis, men de är ju inte alls så bombsäkra som man skulle önska. Och skulle de ändå vara det, finns alltid Matrix-skepticismen att falla ner i till slut. Och om jag inte kan vara säker på att Gud finns, hur kan jag övertyga andra om det?

När man hamnat i denna skepticismens grop är steget inte långt till att börja undra varför Gud, om han nu finns, gjorde människan så ... så okunnig. Varför traskar vi omkring här på jorden utan att ens kunna bevisa för oss själva att själva jorden finns? Och varför ska de vara så omöjligt att bevisa för sin vän att Gud finns?

En annan syn på kunskap
Men är det verkligen omöjligt att veta något? Enligt vissa filosofer är dessa krav på logisk bevisning vilseledande, dvs du kan mycket väl veta saker utan att kunna bevisa dem. Ta till exempel den stackars filosofi-studenten ovan. Hon trodde att hon visste att vatten släcker eld, men när hon började läsa filosofi och insåg att hon inte kunde ge en fullständig bevisning för detta faktum intalades hon att tro hon inte visste det. Men tänk om hon faktiskt vet att vatten släcker eld, även om hon inte kan bevisa det.

Nu blir några av er läsare aningen förvirrade, för ni tänker "Hur kan man säga att studenten vet något, om hon inte kan bevisa det? Är inte 'veta' att ha bevis?" Det behöver kanske inte vara det. Tänk om det förhåller sig på följande vis:

När Gud skapade människan, skapade han dels medvetanden (själar), och dels fysiska kroppar som dessa medvetanden skulle höra ihop med. De fysiska kropparna är i princip maskiner av kött och blod, och dessa maskiner har, förutom fysiska förmågor, också förmågor för kunskapsinhämtning. Kropparna har sinnen som seende och hörsel, och de har dessutom en hjärna som behandlar alla dessa synintryck och ljud, för att skapa en vettig bild av hur tillvaron runt omkring dem fungerar. Men allt detta kunskapsbildande sker i kroppens fysiska hjärna, inte i människans medvetande (jag skiljer här på medvetandet och hjärnans aktivitet). När hjärnan till slut skapat kunskap om någonting i omvärlden, presenteras den kunskapen för medvetandet och personen märker att den har just denna kunskap.

Denna beskrivning av människan haltar kanske något, men poängen är att den visar hur man skulle kunna ha kunskap om ting, utan att medvetet ha räknat ut det. I detta exempel skulle vi säga att personen har sann kunskap, för att hennes kropp och dess hjärna fungerat som den ska, inte för att hon i sitt medvetande har ett fullständigt logiskt bevis för det. Det är ett maskinellt kunskapsbildande, inte ett medvetet sådant. Likna det vid en dator som sköter en inbrottsskydd. Den skapar kunskap utifrån signalerna från bevakningskameror och detektorer om huruvida det finns tjuvar som bryter sig in eller inte, men ber du datorn bevisa att tjuvar är på väg in, kan den inte det.

Filosofisk överkurs: Filosofer kallar den här sista uppfattningen om kunskap för "externalism" - dvs kunskap är någonting vi kan ha utan att vi inuti vårt medvetande kan bevisa för oss själva att vi har den. Uppfattningen att kunskap kräver en medveten beviskedja kallas istället "internalism". I ovanstående beskrivning har jag ju Gud med som skapare, men externalismen finns också i en sekulär variant där evolutionen ersätter Gud i beskrivningen.

Tänker man efter är den här maskinella beskrivningen av kunskap rätt trovärdig. Titta bara på hur ett barn växer upp. Sakta men säkert växer hennes kunskapsbank, och hon växer  upp till att fungera väl. Hon går över gatan på övergångsställen. Hon dricker inte mjölk som är tre veckor gammal. Hon kan överleva i hundra år, trots att hon inte kan bevisa någon av sina uppfattningar.

Jag tror att människan är skapad till att maskinellt inhämta kunskap, på ovanstående vis. Men i och med Upplysningen på 1700-talet (och i mindre skala även innan) började människor se in i sig själva för att ta reda på vilka bevis som fanns för deras kunskap. Och sedan dess plågas vi av denna skepticism, detta tvivel som påstår att vi inte vet något om vi inte har bevis för det. Men människan är inte skapad för att medvetet räkna ut hur världen fungerar, utan för att omedvetet göra det - i den maskinella delen av henne. 

Viljan att ha kontroll
"Ja men..." invänder filosofistudenten frustrerat, "det är fortfarande någonting som inte stämmer." Ja, det är en sak som denna nya kunskapssyn inte medger. Om man räknade ut all sin kunskap själv, skulle man själv kunna kolla, verifiera, om det faktiskt är en sann uppfattning man har, som när man löser en matematisk ekvation, och efteråt kan stoppa in svaret i ekvationen och se om det stämmer (därför älskade jag matteprov - man kunde redan under provet se hur många rätt man skulle få). Vi vill gärna ha denna kontroll över vår kunskap. Men enligt den här nya kunskapssynen, externalismen, går inte det. Vi vet saker, men vi vet inte om att vi vet det.

Detta kan vara mycket frustrerande, men jag misstänker att Gud gjorde oss sådana med flit. Gud har aldrig tänkt att människan skulle vara självständiga, oberoende av honom. I vår skräck över att inte veta vad vi vet och inte, tvingas vi lita på att Gud gjorde ett bra jobb när han skapade vår fysiska kropp - att den faktiskt bildar sanna uppfattningar som den sedan förmedlar till vårt medvetande.

Men när vi har fel då?
Hittills har vi sagt att vi kan ha kunskap (sanna uppfattningar om verkligheten) utan att kunna verifiera att den är sann. Men uppenbarligen kan vi också ha osanna uppfattningar. Trots allt går en del av livet ut på att revidera sina idéer och ersätta missuppfattningar med förhoppningsvis bättre uppfattningar. Hela skolsystemet bygger på det. Hur förklarar externalismen detta?

Kristna externalister har faktiskt en mycket bra förklaring. I den kristna teologin finns läran om syndafallet. I detta fall skadades människan så att hon inte längre fungerar som hon ska. Människan har buggar, så att säga. Därför kan hennes hjärna ibland dra fel slutsatser.

Till detta bör läggas att människan inte är tänkt att ha kunskap om allt. Jag tror att de ursprungliga människorna, innan Fallet, var förhållandevis okunniga personer. Deras  hjärnor gav dem den kunskap de behövde för sina vardagsliv, men i de stora frågorna litade de på att Gud hade koll. Jämför vi med idag, har våra hjärnor ganska bra koll på vardagslivet. Det är när vi ska försöka förstå världen, skapa vetenskap och filosofier, som vi verkligen bommar. Det är där de blodiga fältslagen sker, inte kring huruvida filmjölken är gammal eller inte.

Så där står vi alltså: Vi kan veta saker och vi kan ha fel; och vi kan inte verifiera vilka saker vi faktiskt har rätt om. Det är den fallna människans dilemma. Och ändock - överlever vi inte vardagen ganska bra? Lyckas vi inte leva livet ganska väl? Det är först när vi kritiskt börjar granska vad vi vet som det blir ett problem. Kanske är vi tänkta att leva på ett mer "intuitivt" vis, och inte som kritiska filosofer.

Att veta att Gud existerar
I början av denna blogg frågade vi också om vi kan veta att Gud existerar. När man läser aposteln Paulus brev gör han en stor sak av att kunskap om Gud och frälsningen måste förmedlas av Gud själv.

"Vi förkunnar, som det står i skriften, vad inget öga sett och inget öra hört och ingen människa anat, det som Gud har berett åt dem som älskar honom. Och för oss har Gud uppenbarat det genom Anden, ty det är Anden som utforskar allt, också djupen hos Gud." (1 Kor 2:9-10, läs gärna hela kapitel 1 och 2 för hela idén)

Gud tycks alltså själv ligga bakom kunskapen hos oss, om honom. Om vi har Upplysningens kunskapssyn, blir detta då problematiskt, eftersom Gud inte tycks bifoga bevisningen för denna kunskap. Men om externalismen är rätt, kan kunskap om Gud uppstå hos oss ändå. Och det är ofta så kristna människor upplever det. De kan till och med vara säkra på att Gud existerar och handlar i deras liv, men de kan inte bevisa det. Men det behövs ju heller inte om man är externalist.