En filosofisk analys av "gudstjänst"-diskussionen

Tidningen Dagen har nyligen påbörjat en artikelserie om "gudstjänsten". I den första möts Joel Halldorf, som försvarar gudstjänsten som de kristnas plats av tillbedjan, och Erik Andersson som mer vill anpassa gudstjänsten efter sökare och låta den ha en evangeliserande funktion.

Jag kan själv uppleva att frågan om "gudstjänst" kan vara lite förvirrande, man pratar lätt förbi varandra. Och jag tror att det kan ha sin grund i vilken ontologisk status man låter begreppet "gudstjänst" ha.

Högkyrkliga (som tycker att gudstjänsten är enormt viktig och gärna fyller den med riter och skrivna böner) tenderar att se gudstjänsten som ett närmast gudomligt fenomen, en av Gud instiftad plats för mötet mellan Gud och människa (en sakramental betydelse). Även om himmel och jord skulle förgå, skulle ändå gudstjänsten finnas kvar. Vi kan kalla detta för en hög ontologisk status: Gudstjänsten har en egen existens, på något plan.

Lågkyrkliga (t ex frikyrkofolk som gärna ersätter orgeln med trummor och predikan med drama) verkar inte utgå ifrån att "gudstjänst" är något av Gud instiftat, utan ser söndagsmötet mer som en praktisk lösning på hur medlemmarna ska få lära sig mer om Bibelns budskap och tillfälle att få be för varandra. Vi kan kalla detta för en låg ontologisk status för begreppet "gudstjänst", dvs gudstjänsten är inget i sig, endast ett av många sorts samlingar för kristna.

Vilken syn är då rätt? Själv lutar jag åt det lågkyrkliga av följande skäl:

1. Samlingarna i NT som församlingen har, tycks med flit benämnas med vardagliga/sekulära uttryck för att samlas (t ex ekklesia), istället för med ord som både judendom och romersk/grekisk religion använde för sina kulttillställningar (synagoge resp thiasos, koinon och sunados). 
2. Jag är formad av den baptistiska/anabaptistiska historietolkningen som säger att ritualer och sakramentalism tilltog i proportion till att gudlösheten ökade i kyrkan, särskilt efter att kristendomen blev statsreligion efter 300-talet och alla romerska medborgare kollektivanslöts till Kyrkan. Jag är dock medveten om att denna historietolkning har sina svagheter. 
3. De kristna i NT tycktes mena att det som judendomen ägnade sig åt med heliga män (präster), heliga platser (tempel), heliga handlingar (offerriter m m) och heliga tider (religiösa helgdagar), det var en skuggbild av en andlig verklighet, en verklighet som kom i och med Kristus och Andens förbund. De första församlingarna hade inga präster (endast församlingsledare/äldste, se Apg 14:23), inga tempel (den kristne blev själv ett tempel, se 1 Kor 6:19), inga offer (Jesus var själv offret, en gång för alla) och inga religiösa tider ("Låt därför ingen döma er för vad ni äter eller dricker eller hur ni iakttar högtider eller nymånar eller sabbater. Sådant är skuggan av det som skulle komma; själva kroppen är Kristus. ", Kol 2:17-17). Jag är medveten om påståendena att man samlades på just söndagar, att man hade dop och Herrens måltid m m, men jag tror att det krävs mer bevis för att slå fast att  huvudtanken i denna punkt är fel.