Svenska kyrkan riskerar att bidra till segregeringen

I den våg av främlingsfientlighet som drar fram över Sverige i samband med SD:s växande popularitet, har Svenska kyrkan med biskoparna i spetsen tagit upp kampen emot marginaliseringen av invandrare och för integration. Detta förvånar ingen eftersom kyrkor gärna arbetar för medmänsklighet. Och det finns en ärlig önskan hos många präster till att ta emot flyktingar i de samhällen man verkar i.

Svenska kyrkan tror jag dock har ett problem som kommer att bli mer och mer tydlig. Man är nämligen själv, till viss del, en bidragande orsak till segregeringen. Anledningen är den liberalteologiska hållning som dominerar i samfundet. Ärkebiskopen kan i ena sekunden hålla ett anförande om integration, men när hon i nästa anförande ger uttryck för en väldigt liberal kristendomsform fjärmar hon många kristna invandrare från sig.

De som flyttar hit ifrån ortodox, katolsk och evangelisk bakgrund kommer ofta med en enkel, bibeltroende fromhet som bygger på teologisk realism - Gud finns, Jesus gick på vattnet, och Satan ställer till det för oss. Den liberala kristendomen krockar med en sån enkel tro på ett fundamentalt plan - den är nämligen en reaktion mot den.

Den liberala teologin har också en inbyggd existensialism som är så filosofiskt besynnerlig att nysvenska kristna inte bara har svårt att förstå prästens beteende, de kan dessutom uppleva sig underlägsna eftersom svenskarna har en sådan filosofiskt avancerad kristendom.

Den liberala kristendomen är ett konsekvens av 200 års post-Upplysningsutveckling som har lett fram till inte endast en teologi utan också en grundläggande världsbild som är väsensskild från den hos många kristna invandrare (och även hos de flesta svenskar), vars kulturer inte har påverkats av Upplysningen på samma sätt. Sanningsbegrepp, synen på språket m  m har anpassats för att kunna hantera modernismens akademi, men man har därmed också lämnat den enkla människan bakom sig.
Men det problematiska i detta är att de liberala ofta tycks vara omedvetna om denna skillnad i världsbild. De kan inte låta bli att kasta religionspsykologiska raster över de berättelser om uppenbarelser ortodoxa berättar om, eller bönesvar som sydamerikanska pingstvänner berättar om. Ärkebiskopen kommer inte att kunna gå in i en ärlig, jämbördig gemenskap med en afrikan som berättar om sin andeutdrivning, utan kommer automatiskt att problematisera eftersom hela hennes egen världsbild bygger på att demoner i traditionell bemärkelse inte kan finnas.

Liberala kristna behöver bli medvetna om sin egen teologis starka koppling till vår egen kultursfär om de någonsin ska kunna integreras med kristna invandrare. Om man inte kan tänka sig att den brasilianska pingstvännen kan ha uppfattat Gud bättre än en själv, och att afrikansk framgångsteologi kanske är riktig, bör man vara försiktigare med att tala om integration. Integration kräver ett ärligt närmande från två håll.