I debatten efter Ulf Ekmans avhopp till katolska kyrkan har en del kritik mot frikyrkans kyrkosyn kommit, både från katolskt håll och från katolikvänligt håll: Hur kan man ha en kristendom utan att ha ett officiellt huvud (dvs den historiska kyrkan) som avgör vad som är och inte är kristet, renlärigt osv? Det verkar så kaotiskt om vem som helst kan starta upp en egen variant och kalla den kristendom. Och sedan Sv Kyrkan och andra liberaler dessutom har legitimerat den fria omtolkningen av bibelordet efter eget tycke, återstår inte ens sola scriptura som protestanternas eget rättesnöre.
Det som frikyrkan, med baptister och pingstvänner i spetsen, föreslår är att Kyrkan som Jesus startade inte är identisk med den kyrkliga organisation som växte fram och så småningom blev den katolska kyrka som Luther och andra sedermera kritiserade. Istället är definitionen av Kyrkan de människor som har fötts på nytt av Gud och som därmed har blivit Kristi kropp på jorden (vilken då inte är identisk med den katolska kyrkan). Det som sammanför dessa individer är då inte tillhörigheten till en synlig organisation, utan att de alla har del av Guds heliga ande. Man kan likna det vid att kvinna är man inte för att man tillhör kvinnoföreningen, utan för att man har del av de kvinnliga generna, oavsett vilken förening man tillhör.
Men detta gör ju att denna formlösa kyrka blir helt oregerlig, och omöjlig att identifiera. Vem som helst kan ju säga att denne är kristen, med vilka åsikter som helst. Det här problemet uppstod redan under det andra århundradet. Villoläror kom i långa rader och påstod sig vara den sanna kristendomen. För att slå tillbaka mot dessa började biskopar som t ex Ignatius av Antiokia att definiera sann kristendom som den som håller sig till den officiella biskopen i staden, vilkens utnämning kommer i rakt nedstigande led från Jesu egna apostlar (= den apostoliska successionen). Detta var ett smart sätt att säga vilken av alla traditioner som troligen var närmast Jesu egen lära. På detta vis började en viss linje av biskopar utkristaliseras till att bli den sanna kyrkan, och alla som försökte vara kristna utanför denna maktsfär blev villolärare.
Var detta ett misstag av Ignatius m fl? Hade det varit bättre att låta kyrkan förbli en ourskiljbar, andlig entitet, och så låta villolärarna få fritt fram?
Ja, jag tror det var ett misstag. Apostlarna själva tycktes nämligen nöja sig med det senare, tror jag, utifrån deras skrifter (= NT). Eller rättare sagt, apostlarna hade andra sätt att dra gränsen för vad som var sann kristendom. Och kanske det dessutom var flera sätt.
T ex kännetecknas de sanna kristna av att de genom Andens kraft lyckas leva på en moralisk och kärleksmässigt högre nivå än det omkringliggande samhället (bl a 1 Joh 3:8-10). Ett annat tecken är att de har Anden, vilket är något som ska märkas i deras liv och gemenskap (2 Kor 3:1ff, Gal 3:1ff). Läser vi NT hittar vi säkert flera kännetecken. Det som slår en är dock att det just är synliga tecken. Det kanske inte är lika lätt att se om någon har Anden, som att undersöka dennes medlemskort i Kyrkan, men enligt Paulus & Co ska det faktiskt vara märkbart (jmfr 1 Thess 1:4-10). Visst finns där även uppmaningar till att följa den tradition som kommer från apostlarna (t ex 2 Tim 2:2), men därifrån är det långt till att säga att det fanns en officiell organisation som hade monopol på frälsningen. En text som bekräftar detta är händelsen i Antiokia där självaste Petrus (den högste av apostlarna!) tvingas backa pga Paulus kritik (Gal 2). Paulus hade uppenbarligen ingen plikt att underordna sig denne Kyrkans påve.
Var detta ett misstag av Ignatius m fl? Hade det varit bättre att låta kyrkan förbli en ourskiljbar, andlig entitet, och så låta villolärarna få fritt fram?
Ja, jag tror det var ett misstag. Apostlarna själva tycktes nämligen nöja sig med det senare, tror jag, utifrån deras skrifter (= NT). Eller rättare sagt, apostlarna hade andra sätt att dra gränsen för vad som var sann kristendom. Och kanske det dessutom var flera sätt.
T ex kännetecknas de sanna kristna av att de genom Andens kraft lyckas leva på en moralisk och kärleksmässigt högre nivå än det omkringliggande samhället (bl a 1 Joh 3:8-10). Ett annat tecken är att de har Anden, vilket är något som ska märkas i deras liv och gemenskap (2 Kor 3:1ff, Gal 3:1ff). Läser vi NT hittar vi säkert flera kännetecken. Det som slår en är dock att det just är synliga tecken. Det kanske inte är lika lätt att se om någon har Anden, som att undersöka dennes medlemskort i Kyrkan, men enligt Paulus & Co ska det faktiskt vara märkbart (jmfr 1 Thess 1:4-10). Visst finns där även uppmaningar till att följa den tradition som kommer från apostlarna (t ex 2 Tim 2:2), men därifrån är det långt till att säga att det fanns en officiell organisation som hade monopol på frälsningen. En text som bekräftar detta är händelsen i Antiokia där självaste Petrus (den högste av apostlarna!) tvingas backa pga Paulus kritik (Gal 2). Paulus hade uppenbarligen ingen plikt att underordna sig denne Kyrkans påve.
Detta "andliga" sätt att avgöra var sann kristendom finns är naturligtvis sårbart och öppet för bedrägerier, men en sak till spelar in här. Till slut kommer det an på Gud av skilja agnarna från vetet. Varför ska jag sträva efter att söka en sann kristendom, och inte skräddarsy den efter eget tycke? Jo, för att jag kommer att få stå till svars en dag, och riskerar evig fördömelse om jag inte är trogen min uppdragsgivare. Frihet under ansvar, så att säga.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar