fredag 27 maj 2016

Även jag skulle kunna bli katolik/högkyrklig

Först går Ulf Ekman och blir katolik. Och nu i Dagen berättar pingstvännen Magnus Persson om hur han blivit rosenius-lutheran, gillar liturgi och skrivna böner. Därtill har tidigare ganska många från den karismatiskt-frikyrkliga lägret kommit ut som sakramentalister.

Rent bibelteologiskt krockar det här med allt jag vanligtvis tänker, och jag tror att det principiellt är fel väg. Andens ankomst på pingstdagen förändrade en gång för alltid vårt närmande till Gud på ett sätt som nedmonterade formalian istället för att skapa nya ritualer.

Men samtidigt finns det fall där jag skulle kunna tänka mig att det kan vara rätt väg att gå. Många som ömsat det frikyrkliga skinnet till förmån för en mer sakramental, hänvisar till att frikyrkoformen inte gav dem det liv de sökte. Karismatiken blev ett tomt skal till slut, yta utan substans bakom. Och i ärlighet mot sig själva och Gud sökte de sig vidare. DETTA är något att faktiskt ta  på allvar. För många vittnar om samma sak för att det skulle vara en tillfällighet.

Så vart ska man gå om man vill söka sig vidare? I vårt avlånga land finns det stora områden där de enda två formerna av frikyrkoförsamlingar är 1) den traditionella frikyrkoförsamlingen med stor föreningskaraktär och verksamhetsfokus; 2) den traditionella pingst/karismatiska församlingen där glädjekänslorna mer eller mindre hetsas fram av mötesledaren och lovsångsteamet. Och problemet är att när man för på tal fattigdomen i den ena formen, tänker människor automatiskt att man förespråkar den andra formen. Man kan inte föreställa sig ett tredje sätt att vara församling på, för man har aldrig erfarit något annat än skalan tradition - karismatik; eller psalmbok - overheadlovsång.

Det finns naturligtvis alternativa församlings- och gudstjänstformer, men endast på ett fåtal ställen, och gärna i större städer. Men för alla andra blir de aldrig ett alternativ, eftersom man aldrig kommer i kontakt med dem eller har någon gemenskap i närheten som man kan förena sig med.

I ett sådant sammanhang kan jag nu faktiskt tänka mig att sakramentalism kan vara vägen att gå om man vill radikalisera sin vandring med Gud, för det bryter tvärt mot både föreningsmodellen och den karismatiska modellen. Det verkar vara den funktionen som Bjärka Säby haft för många kristna - resan dit har varit ett steg av seriös överlåtelse.

På nytt: Jag tror egentligen att sakramentalism och liturgi är ett steg tillbaka, men trots det kan det för en viss person, på en viss geografisk plats, vara ett steg framåt.


2 kommentarer:

  1. Hej Mark!

    Apropå det du skriver om att "För många vittnar om samma sak för att det skulle vara en tillfällighet." Det finns som du förhoppningsvis vet en rätt så enorm rörelse åt andra hållet, där människorgår från katolsk, ortodox eller annan form av högkyrklig andlighet till lågkyrklig karismatik. En av våra vänförsamlingar, Iglesia para todos i Sollentuna, består av mängder med exkatoliker från Latinamerika. Men eftersom denna rörelse sällan är vit och rik hörs den inte lika mycket i media som när rika, vita och inflytelserika personer vittnar om sina äventyr in i högkyrkligheten.

    Jag själv blev frälst i Svenska kyrkan och var van vid högkyklig betongandlighet, men har uppenbarligen lämnat det för lågkyrklig karismatik. Men det skrevs det inga artiklar om :) Jag tror helt enkelt att det finns ett problem med urvalet för att påstå att det är "många" som blir högkyrkliga, och man får inte glömma bort klassperspektivet.

    All välsignelse!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för din kommentar. Den vanliga riktningen är just traditionell kyrka --> karismatisk kristendom. Det är därför det är anmärkningsvärt att folk rör sig åt andra hållet, även om de ä relativt få. Om man antar att sann kristendom är karismatisk, blir frågan om allt vi kallar karismatiskt verkligen är det. För hur skulle en sanningssökande människa kunna då söka sig vidare?

      Radera