I samband med att rockmusiken slog sig in i kyrkorna för 35 år sen, proklamerade man ofta att Gud tycker om alla musikstilar. Detta var ett motpåstående mot de som tidigare sagt att Gud avskydde den nya populärmusiken.
I vidsynthetens namn vore det naturligtvis bra om det var ett självklart faktum. Men jag kom att reflektera över saken idag i samband med ett samtal på Twitter. Och egentligen är det ett ganska befängt påstående av följande, ganska uppenbara, anledning. Olika musikstilar leder till olika konsekvenser i den värld de ljuder i.
Skulle musik liksom vara ett eget slutet system som inte orsakar händelser ute i den ordinarie världen skulle musiken kunna vara helt neutral, men den är inte det. För att bara nämna några exempel på konsekvenser: olika musikstilar kan påverka lyssnarens hjärtfrekvens, de kan stressa eller lugna ner. De kan ingjuta eller driva ut missmod. Viss musik kan t o m försätta människan i en verklighetsflykt så att hon lockas att förneka den omedelbara situation hon befinner sig i.
Bara det faktum att musikstilar förändrar den värld de ljuder i gör att Gud rimligtvis tycker olika bra om dem. Om en stil övervägande orsakar icke-gynnsamma tillstånd i förhållande till Guds önskningar med världen, tycker Gud inte om den.
Men man kan gå ännu längre. Om musikstilar kan påverka oss, borde de kunna påverka Gud, och således kunna försätta honom i olika sinnestillstånd, där några borde vara icke-önskvärda för honom. Och om man skulle invända att de inte alls kan påverka honom, är frågan varför man över huvud taget då skulle tala om att han gillar musik.
Vilken musikstil Gud då föredrar? Ja, inte vet jag. Fråga honom.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar